Jamie Cullum

JAMIE CULLUM blandar jazz med melodiös pop och rock i en crossover-stil som för tankarna till artister som Harry Connick Jr och Norah Jones. Efter att ha spelat gitarr och piano sedan åtta års ålder utvecklade Cullum ett stort intresse för jazz. Han inspirerades av piano-ikoner som Oscars Peterson och Dave Brubeck. På scen växlar Cullum obehindrat mellan jazz och pop med makalös tajming. Han är känd för att aldrig sitta still när han spelar. Han står upp och flaxar runt på scenen. Jamie är född att stå på scen och hans förmåga att minska gapet mellan musikaliska genrer och generationer är omvittnad. Han är en makalös entertainer med en total scennärvaro och en naturlig charm som gör att han får med sig publiken.

 Efter genombrottet med CD:n "Twentysomething" (2003) kom Jamie att omnämnas som "Jazzens Beckham" och "Sinatra i gymnastikskor". Albumet var den snabbast säljande jazzskivan i brittisk jazzhistoria och fram till dags datum har den sålt flera miljoner ex världen över. CD:n "Catching Tales" fick betyget 4 i SVD och man skrev "fenomenal timing och en musikalisk sensibilitet som får pop och jazz att bli samma sak". Amelia skrev "Respektlös jazzbabe", Veckorevyn gav betyget 4 och skrev "ett grymt soundtrack i höstrusket". 

Senaste albumet ”The Pursuit” var färdiginspelat sent 2008. Utgivningen försenades ett år eftersom Clint Eastwood kontaktade Jamie och ville att han skulle skriva något till filmen Gran Turino. Jamie hade tidigare arbetat med Clint Eastwood och gjorde soundtracket till John Cusack filmen ”Grace is gone”.